Dags att göra yoga

Överallt flaggas det, Hanoi lyser ännu rödare än vanligt, alla som överhuvudtaget äger en vietnamesisk flagga har hängt ut den genom fönstret: det vietnamesiska kommunistpartiet har precis fyllt 80 år. Den 3 februari 1930 grundades partiet av Ho Chi Minh, som då hette Nguyen Patrioten, Nguyen Ai Quoc. Enligt legenden skedde detta på ett fotbollsstadion i Hongkong, mitt under pågående match för att försvåra för brittiska underrättelsetjänsten att höra vad som sades. I det mesta han gjorde förstod Ho Chi Minh att knyta an till folkets religiösa traditioner och sedvanor; säkert var det med avsikt han bildade partiet så nära Têt, det vietnamesiska nyåret som är i antågande, när folk ändå är på festhumör och stan ändå håller på att pyntas. Men precis som i Mumindalen smyger Mårran omkring utanför de kulörta lyktornas krets, en påminnelse om kyla och mörker, en hotbild. Vem Mårran är? Ja, i sitt festtal sade partisekreterare Manh bland annat: vi måste skärpa vår vaksamhet och beslutsamt kämpa mot de mörka planerna hos fientliga krafter som kräver pluralism och flerpartisystem, som missbrukar demokrati och mänskliga rättigheter för att undergräva socialismen.

Mårran kan till exempel vara Facebook, för närvarande stängt i Vietnam. Mårran kan vara 80-årige ledaren för den förbjudna Unified Buddhist Church of Vietnam, Thich Quang Do, i husarrest i Saigen sedan decennier. Mårran kan vara 83-årige buddhistledaren Thich Nhat Hanh, nominerad till Nobelpriset av Martin Luther King 1967 för sina ansträngningar att uppmärksamma världen på det vietnamesiska folkets lidanden. Thich Nhat Hanh har anhängare över hela världen, på hans center Plum Village i Dordogne i Sydfrankrike lär sig västerlänningar och vietnameser mindfulness, att leva uppmärksamt (Thich Nhat Hanh är också poet). Hans anhängare här i landet fördrevs från sitt kloster i Bat Nha av "okända människor", som misshandlade dem, stal deras kläder (samma taktik som polisen i Myanmar använde mot munkarna: som om de inte omfattades av allmänhetens vördnad utan sin munkdräkt) och slog sönder inredningen, och nu har fördrivits från nästa fristad - en inre angelägenhet för sekten, enligt myndigheterna (Amnesty International är av annan åsikt). Jag skulle gärna länka till Plum Villages hemsida, för jag har just lärt mig hur man gör länkar, men den är inte åtkomlig härifrån.

Jag tänker på Ho Chi Minh, som var en smidig människa på många sätt (han gjorde nog yoga). 1954, när Vietnam hade vunnit sin självständighet från fransmännen, kom Indiens premiärminister Jawaharlal Nehru på statsbesök. Indien hade också nyss befriat sig från en kolonialmakt, man hade gemensamma intressen men Ho hade också den besvärliga uppgiften att styra sin nation mellan kraven från de stora och mäktiga grannarna Indien och Kina. Det finns ett vackert minne från Nehrus statsbesök: tillsammans planterade Ho och Nehru ett banyanträd på gården till en av Hanois vackraste pagoder, Trân Quôc som ligger på en liten ö i Hó Tây, eller Westlake som vi expats säger. På ett halvsekel i det här klimatet har det trädet hunnit växa sig stort.

Min yoga är inställd på grund av Têt. Jonatan, som har full koll på mina humörsvängningar, reagerar numera så fort han ser att jag börjar bli irriterad på min omvärld, på trafiken, trängseln: "Pappa", suckar han, "dags att göra yoga igen."

Ju stelare man är, desto mer behöver man yoga. Och på 80 år hinner man bli ganska stel. Vi borde alla följa Hos moraliska exempel, göra lite yoga och gå till pagoden och plantera träd.

Skrivet till Jun Miyake: Innocent Bossa in the mirror