torsdag 11 februari 2010

Franska gräl 2

Det är det äldsta grälet i Frankrike, i nya skepnader har det pågått åtminstone sedan 1653: La querelle des Anciens et des Modernes, grälet mellan de gamla och de nya. På sextonhundratalet gällde det vem som bäst förstod arvet från antiken, sedan har det sökt sig nya stridsplatser men det gäller alltid vem som har rätt att bestämma vad som är Riktig Litteratur. Sedan ett par veckor rasar det igen, domänen den här gången är poesin och grälet inleddes när Jacques Roubaud skrev en artikel i Le Monde Diplomatique där han ville rädda den riktiga poesin, la vraie poésie (hädanefter kallad vp) från dess tre stora hot: slampoesin, poetiska dokument samt något som han kallade vroum-vroum, ljudeffekter, buller rätt och slätt (performance och ljudpoesi, med andra ord). Dessa tre fick enligt Roubaud vp på avvägar, bort från dess egentliga uppgift: mötet på tumanhand mellan poeten och språket. I en blogg som blivit extremt uppmärksammad, och bemött av bl a Christian Prigent och Charles Pennequin, gick poeten och psykoanalytikern Sébastien Smirou i svaromål, ni hittar den här: http://situvoiscequejeveuxdire.blogspot.com/. Smirou skriver ironiskt och smart (så smart att Prigent tycks ha klumpat ihop honom med Roubaud i hastigheten) ett försvar för den nya poesin, som ändå inte längre är så ny, och menar att naturligtvis samma språkarbete äger rum i denna, samma knådande av stavelser, meter, alliterationer, klanger, även om det kanske inte sker inom ramen för alexandriner: han menade att den nya poesin, till skillnad från Roubauds tumanhandmöte, har ambitionen att synliggöra detta möte, detta arbete. Vroum-vroum? Visst, medger Smirou, har en förskjutning ägt rum i synnerhet på det sociala fältet: det kan vara en socialt lönsammare investering att se en poets performance än att läsa dennas senaste bok, men är det egentligen konstigare, fortsätter han, än att gymnasister inte längre förför varandra med att läsa La Princesse de Clèves (roman av Madame de La Fayette ungefär från samma tid som det första grälet mellan les Anciens et les Modernes). Nej, det är det naturligtvis inte. Om man förvånas lite över Jacques Roubaud, som är såpass gammal (han är född 1932) att han borde veta bättre än att ifrågasätta uttrycksformer av det usla skälet att han själv inte känner igen dem som poesi, så får man samtidigt vara tacksam: sådana här gräl gör poesin lite tydligare, för mycket välvilja har den aldrig mått bra av. Vi får säkert anledning att återkomma till Roubaud vs. Smirou.
Skrivet till Don Cherry: Hear & Now

Inga kommentarer: