tisdag 2 februari 2010

Instant Karma

Ju äldre man blir, desto mer börjar membranen mellan verklighet och fiktion att läcka. Man ägnar inte större delen av sin vakna tid åt fiktiva verkligheter ostraffat. Värmen har kommit, den riktiga värmen, och med den återvänder myrorna. Tvättmaskinen, handfatet, datorn som jag skriver detta på: överallt kryper de. När jag såg frukostbordet översållat av myror i morse läckte Hundra år av ensamhet och Macondo in i Hanoi. Varje morgon följer jag mina barn till skolbussen och tänker att de har det som barnen i Snobben: idag är parallellen till den trygga amerikanska radhusvärlden inte lika självklar, eftersom en gigantisk, svårt sjuk råtta dyker upp under bussen. Den rör sig ryckigt, oförutsägbart, och är (till skillnad från mig) helt orädd. Den här håller sig i alla fall på marken: jag har sett råttor komma kilande längs telefonledningarna mellan husen, rätt ovanför mig. Den ser ut som om den rymt från en illustrerad bok. Så går det, tänker jag, när man översätter Neil Gaiman, i vars litterära universum råttorna kilar och pilar fram: jag har försett tusentals svenska undermedvetna med tass och svans, och nu kommer de tillbaka för att hemsöka min verklighet: instant karma. Det verkar fullkomligt rimligt. Hanoi är en stad där allt sådant verkar fullkomligt rimligt, en stad där andar och spöken är så verkliga att de har timtariff. De trånga fönsterlösa gränderna i ett blint gytter mellan huvudgatorna, takterrasserna och familjetemplen som öppnar sig där man minst anar det, gärna några trappor upp, köpslåendet med döda anförvanter, nattmarknaderna, gatuköken med (i gammaltestamentlig mening) oren föda: det är som att kliva rätt in i Blade Runner eller Viriconium. Här räknar man med andevärlden på stort allvar; just räknar. Den behandlas lika rationellt som allt annat: helst mutar och smickrar man sig fram i umgänget med den andra sidan. Jonatan har en klasskompis vars familj låtit ett helt hus stå öde, eftersom en feng shui-expert förklarade att det var svårt otursdrabbat - hemsökt, med andra ord. Jonatan hade svårt att tro sin tur: ett helt hus där man kan träna graffitti ostört! På eftermiddagen ligger råttan en bit ut i gatan, platt som en kartongbit. Men det betyder inte att min verklighet slutat läcka. I rusningstrafiken ser jag en kille med rakad skalle passera förbi utanför ambassaden på moped. Han har lämnat en strimma kort svart hår i nacken, en strimma som inte har vilken form som helst: killen har gjort en Nike-logga i nacken med hjälp av rakapparaten. Om jag inte visste vad som fanns på gatan skulle jag sätta mig ner. För några år sen var jag delägare i det lilla förlaget Onsdag, som gav ut fantasy och SF. En av böckerna vi gav ut var Max Barrys framtidssatir Jennifer Staten, där människor definieras genom sina arbetsplatser och sina konsumtionsvanor (jag vet inte varför det skulle vara framtidssatir), John Nike är ett vanligt namn och det coolaste som finns är att ha en streckkod tatuerad på kinden; streckkoden för just Nike. Har han rymt från boken vi gav ut, ungefär som de små djuren som kryper ur ordboken i Trollkarlens hatt? Eller är det bara Vietnam som är på väg att hinna ikapp västerlandets alla drömmar och mardrömmar, samtidigt som landets egna säreget handfasta mystik (bränn upp Monopolpengar för farfar, så han är rik i himlen) lever kvar? Det är nog ingen tillfällighet att Cao Daismen, som bakar ihop alla livsåskådningar i en enda smörgåstårta - och räknar Shakespeare och Jean d'Arc till sina profeter vid sidan om Buddha, Jesus, Moses och Mohammed - föddes just i Vietnam på 1920-talet. Allt får plats, allt finns samtidigt. De flesta poeter, ja de flesta som sysslar med litteratur är naturliga cao daister: gå in i ett bibliotek, alla böcker finns samtidigt, åtminstone potentiellt: deras verkligheter sätts igång så fort någon öppnar dem. Buddha och Jesus, sida vid sida. Själv anser jag den kinesiska astrologin överlägsen andra astrologiformer eftersom jag enligt den tillhör Tigerns tecken. Om en dryg vecka går vi in i Tigerns år.
Skrivet till Taken By Trees: East of Eden

2 kommentarer:

Evas värld sa...

Men underbart - allt får plats samtidigt, precis så är det i Vietnam, Ganska handfast och praktiskt. Rätt som det är kommer jag också att ha ett fint litet altare till förfäderna här hemma. Jag pratar ju ändå alltid med dem i mitt huvud.
Jag har fått höra att det blir ett fint år även för oss apor för övrigt. Ha det bra!

Kristoffer sa...

Jag går också och funderar på ett sånt altare. En vän till oss fick ett av sina anställda när hans pappa dog hemma i USA - särskilt första tiden efter pappans död tyckte han det var ett bra sätt att fortsätta umgås, när han hällde upp en whisky till sig själv så hällde han upp en till pappa och ställde på altaret också. Men det är många regler som ska följas, altaret måste t ex stå högst i rummet det befinner sig i -inget som passar för compact living, precis. Hej så länge!