söndag 14 februari 2010

Gott Nytt År!

Idag, den 14 februari, är det nyårs-dagen.
I natt var det fyr-verkerier, konfetti och dygns-öppna pagoder. Ho Chi Minhs mausoleum och presidentpalatset var illuminerade som Disneyfilmer, vi köpte rökelse och gick i Ambassadörspagodan, Quan Su, där bönetrumman gick för fullt. Egentligen ska man sitta hemma hela nyåret och vänta: den första besökaren som kommer avgör vilken tur familjen kommer att få under hela året. Phung på Elsas arbete har en man som får springa runt till alla släktingar och vänner som förste besökare eftersom han för tur med sig: det här är ren feng shui, geomanti som det kallades förr i världen, eller phong thuy som det heter i Vietnam. Under nyårsveckan ska man alltså besöka varandra, enligt en strikt hierarki: första dagen för familj, nästa dag för lärare, tredje dagen för vänner. Man ger varandra små kuvert med lucky money, äter kanderad frukt och dricker te. Hanoi är fullt av finklädda familjer på väg hem till varandra, det känns som juldagen hemma. På anslagstavlan, den svarta tavla som varje kvarters ordningsman och partirepresentant har ansvar för, står det Gott Nytt År! skrivet i krita med färgglada bokstäver, det ser ut som svarta tavlan i första klass, som om hanoiborna aldrig riktigt gått ut skolan utan alltid är tillgängliga för ytterligare en tillrättavisning. I varje hem står de blommande têt-träden, som också är phong thuy: i ett harmoniskt hem ska de fem elementen finnas representerade. Därför har man gärna inomhuslandskap i miniatyr, små sandstensformationer med rinnande vatten, en bro och kanske en modell av ett tempel. I de riktiga pagoderna är dessa modeller enorma, och ger ett lätt absurt intryck, som en permanent julkrubba - men de tas på största allvar, man offrar frukt och vin, tänder rökelse och lägger offerpengar (ovikta småsedlar, helst i röda valörer - vilket betyder 500 eller 50 000 dong) framför dem. Teve visar discodans till musik av Boney M; samma låtar som var populära i Vitryssland när vi bodde där på 90-talet; samma låtar som var populära under min uppväxt i Sverige på 70-talet, som ett mått på vad som är estetiskt möjligt i svältfödda kulturer.

Skrivet till Pete La Roca: Turkish Women At The Bath

1 kommentar:

Evas värld sa...

Det känns som om jag är i Hanoi när jag läser dina betraktelser. Väldigt härligt!