onsdag 3 februari 2010

Saker jag ångrar: Koltès

I februari 1987 var jag i Paris för att intervjua Peter Weir som just gjort Moskitkusten, ett ambitiöst fiasko i Fitzcarraldo-stil som han gjorde mellan Vittne till mord och Döda poeters sällskap. Sedan stannade jag kvar för att se teater. Bland annat åkte jag ut till Théâtre des Amandiers i Nanterre och såg en föreställning som jag hört talas om, I bomullsfältens ensamhet av Bernard-Marie Koltès i regi av Patrice Chereau. Den slog mig knockout, jag hade aldrig hört något som ens vagt påminde om Laurent Malets och Isaac de Bankoles verbala dueller som Kunden och Dealern, det var rått och poetiskt, aggressivt och sorgset, det var asfalt och alexandriner på samma gång. Jag vet inte hur mycket jag förstod då men jag förstod så mycket som att jag varit med om något viktigt, så jag åkte hem och skrev något entusiastiskt och säkert helt uppåt väggarna (senare köpte jag texten i Éditions de Minuits vackra utgåva och försökte jämka ihop den med min upplevelse). Jag är ganska säker på att det var första gången Koltès namn nämndes i svensk press. Kort därefter ringde telefonen i min etta på Bergsunds Strand. Det var Allan Edwall som hade läst DN och tänkt att den där Koltès nog skulle passa för hans lilla teater på Brunnsgatan Fyra: två skådespelare, ingen scenografi, all rekvisita målad med språkliga medel precis som hos Shakespeare; den illusion och den spänning och den poesi som kroppen och rösten förmår skapa, inget annat. Stora ambitioner, små medel. Det passade honom: dels var han nyfiken på teaterns ursprung, det sakrala, offerriten som också Koltès var intresserad av, dels var det ekonomiskt genomförbart även för en enmansteater: en extra skådespelare, inget mer behövdes. Nu frågade Allan Edwall om jag inte ville översätta Koltès åt hans teater, jag var ju poet, det borde väl passa? Jag har väl aldrig blivit så smickrad, eller så rädd: nu skulle det avslöjas hur lite jag kunde. Inte kunde jag franska, inte kunde jag översätta, inte kunde jag teater. Det fick absolut inte avslöjas att jag inget kunde, tänkte jag och sa därför så bestämt jag kunde: "Det kan jag inte." Samtidigt som jag tänkte på hur kul det skulle vara att få arbeta med Allan Edwall. Men jag vågade aldrig. Det blev ingen Koltès på Brunnsgatan Fyra, det blev Dramaten i stället och det hade väl blivit Nobelpris också (vägen brukar gå via Dramaten) om inte döden kommit emellan (Bernard-Marie Koltès dog 1989 i aids, knappt fyrtio år gammal). Man ångrar bara sånt man inte gör, heter det med en enligt min erfarenhet väl äppelkindad formulering. Men det stämmer utmärkt i fallet Allan Edwall och Bernard-Marie Koltès.
Skrivet till I'm Not There: The Original Soundtrack

4 kommentarer:

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

http://www.plumvillage.org/index.php


Senast jag var i Hanoi vandrade vi runt sjön sex på morgonen bland alla yogande, gymnastiserande, tränande vietnameser. Det drömmer jag om nu i kylan och snön i Stockholm

Unknown sa...

Då måste du komma och se Teater Giljotins uppsättning av Koltés Negerns och hundarnas kamp. Premiär 11 mars och spelas bara t.o.m. 28 mars.
Mvh,
Jasmine W-G
Teater Giljotin

Kristoffer sa...

Det hade jag naturligtvis gärna gjort, om jag inte bott där jag bor...

Anonym sa...

maste kolla:)