De affischerar! De affischerar!

Bland det första vi fångades av här i Hanoi var alla gallerier som säljer propagandaaffischer. Alla dessa färgstarka affischer med vietnamesiska soldater, bönder och kvinnor i hucklen fick oss att tänka på två saker: dels den sovjetiska propkonsten, dels Vietnamkriget. Det senare eftersom det var vad propagandabilderna fick oss att associera till - FNL-rörelsen från vår egen svenska barndom, propagandan som accessoar. De första veckorna köpte vi massor med starka kvinnor i hucklen, raketer, fredsduvor, den sämsta karikatyr av Nixon jag någonsin sett, en eftertänksamt rökande Ho (mot bambublad) med texten Poet och militär. Vi läste om propagandaenheter som cyklade omkring på landsbygden och satte upp sina affischer medan bomberna föll. Efterhand förstod vi att långtifrån alla affischer var från Vietnamkriget - åtskilliga var av betydligt senare datum, det var språket som inte förändrats, varken i bild eller text. Här är FNL-affischen inget tjusigt tillbehör. Här affischerar man av samma skäl som svenska myndigheter använde sig av det kära gamla TV-programmet Anslagstavlan, om ni minns det: för att informera medborgarna. Affischerna är samhällsinformation, ett nödvändigt sätt att nå medborgare i ett land där allmän läskunnighet är relativt färsk och det inte är så länge man kunnat räkna med att alla medborgare har tillgång till TV. (En annan form av samhällsinformation är kvarterets svarta tavla, där kvarterets partiansvarige, klassens ordningsman, präntar upp veckans slogans och kungörelser (just nu inget viktigare än Gott Nytt År 2010, skrivet med färgkrita). Affischerna är också en vital konstform, av nödvändighet reducerad till uttryckets minsta gemensamma nämnare, det absolut mest ekonomiska sättet att förmedla något i bild (precis som tecknade serier, jugend eller ovan nämnda sovjetiska affischkonst). En konstform som ter sig naturlig i ett land där tusentals år av konfucianskt inflytande och merkantilism ändå gjort de flesta benägna att kanalisera sina konstnärliga uttrycksbehov i användbara former, man uttrycker folkflertalets behov snarare än sina egna. Utanför ambassaden sitter en enorm anslagstavla, och tills för några månader sedan uppmanade den medborgarna att begränsa sig till den officiella tvåbarnspolitiken: familjeplanering, helt enkelt. Undra vem som blir nostalgisk av den om 35 år?
Skrivet till: California Cool. Presenting the Hip Jazz Sounds of the West Coast