fredag 12 februari 2010

Köpa julgran på vietnamesiska

Inför nyåret flaggas nu överallt med femfärgade buddhistiska flaggor: färgerna kan variera, men det är alltid fem (oftast något snarlikt våra grundfärger plus vitt). När jag frågade varför just fem så fick jag en förvånad min till svar, min okunnighet upphör aldrig att överraska: "Jamen, det är ju för att det finns fem färger, de är lika många som de fem elementen, såklart!" De fem elementen... Det femte elementet av Luc Besson är i och för sig en av mina favoritfilmer (Bruce Willis kör rymdtaxi, Gary Oldman är den onde Zorg) men jag misstänkte att det ändå inte var Milla Jovovich som pagoderna flaggade för, så jag påpekade lite stillsamt att hemma hos mig hade vi snålat på elementen, vi hade bara fyra: vilka var egentligen de fem elementen? Metall, trä, vatten, eld, jord. Här finner man siffran fyra oharmonisk, och försöker lägga till ett femte väderstreck (här) för att harmonisera med elementen och färgerna. Man kan utläsa mycket ur den skillnaden. Luft, vatten, jord och eld: luften ersatt med trä och metall, ett behov av sånt som går att ta på, sånt som är kvar, sånt som man kan bygga hus med. Men trä är också något som lever och växer: i buddhismens världsbild ges den organiska världen plats bland universums byggstenar. Djuren far illa (det finns några burfåglar på balkongen bredvid som jag ömmar för, särskilt en skata som jag allvarligt överväger att befria) men träden är man desto räddare om: kanske är det minnet av amerikanernas förödande försök att avlöva Vietnam för att hindra gerillan från att gömma sig; kanske är det ett skyddsvärn mot orkaner och översvämningar, ett försök att binda jorden - precis som norrmännen har man kust och berg i överflöd. Under têt kommer träden i första rummet. Hanois gator förvandlas till en sakta framrullande skog av kumquat- och aprikosträd när stadens invånare kör hemma sina nyårsträd på moped: en lika fantastisk men inte lika skrämmande syn som den som möter Macbeth när Birnams skog börjar vandra mot hans borg. Skolbussen är bara mer och mer försenad för varje dag som går och nyhetsbrevet från barnens skola berättar vilka gator som de rullande träden gör oframkomliga. (Snart kommer å andra sidan staden att bli fullständigt tyst och tom, när têt-firandet börjar på allvar.) Alla köper têt-träd, det är som att köpa julgran, men med två viktiga skillnader: för det första hugger man inte ner têt-träden, de köps i kruka; för det andra kostar de proportionerligt mot inkomsten kanske femtio till hundra gånger så mycket som en julgran: det är lite grovt räknat som om svenska familjeförsörjare skulle betala femton-tjugotusen för sina barrträd. Elsa och jag gjorde våra blygsamma arboristiska inköp på trädgårdsgatan, Hoàng Hoa Thám, häromdagen; vi trängdes och klämde och prutade och tittade på de mest fantastiska framodlade bonzai-träd och för en stund kändes det en liten aning som på julmarknaden på Medborgarplatsen ett par dagar före julafton, eller, som jag antar att det känns på julmarknaden på Medborgarplatsen om man bott i Sverige i ett och ett halvt år, förstår max vartannat ord, har svårt att vänja sig vid klimatet och finner sedvänjorna färgstarka men inte helt lätta att begripa sig på. Sen fick vi naturligtvis ett litet têt-träd av Elsas kollega Huy och hans fru Huyen, så nu ser det ut som en japansk film hemma, små rosa kronblad överallt.

Skrivet till Lhasa: Lhasa

2 kommentarer:

Evas värld sa...

Men förstår du vartannat ord? Håller du på att lära dig vietnamesiska. Själv har jag haft jättesvårt att få vietnameserna att förstå ens de taffligaste små försök jag gjort att säga något. Så jag gav bara upp. Men jag har ju inte bott där förstås.

Kristoffer sa...

Nja, MAX vartannat skrev jag, och det var nog avsiktligt ... Men, som sagt, vi bor ju här så naturligtvis försöker vi lära oss språket, vi har regelbundna lektioner i vietnamesiska med vår underbara lärare Huong, fattas bara annat. Men det är en utmaning. Det finns ju inte så många olika stavelser, det är som ett lego med ett begränsat antal bitar som sätts ihop blixtsnabbt i oändligt många kombinationer. Språket är också i första hand socialt, jag talar t ex om mig själv olika till olika personer. Placering är allt, de grammatiska elementen är helt annorlunda, man böjer inte ord, man förändrar dem genom att lägga på nya. Förutom att det är svårt att lära sig så utmanar det hela ens språksyn.