torsdag 25 februari 2010

Midsommarnattsdröm hos Khanh

Igår åkte vi över Long Bien, Eiffels bro över Röda floden som faktiskt ser ut som ett liggande Eiffeltorn, till utkanterna av Hanoi där Dao Anh Khanh, en av landets få internationellt kända konstnärer bor i ett hem som lämnat alla gränsdragningar mellan konst och liv långt, långt bakom sig: ett traditionellt vietnameiskt trähus nerflyttat från bergen och inbäddat i en trädgård som påminner om Hieronymus Boschs Lustarnas trädgård - det sublima och det groteska flätas in i varandra, kinesiska lyktor hänger i träden, provdockeliknande skulpturer vrider sig i plåga eller lusta, stenarna har bemålade ansikten, smått blir stort och stort bli smått, masker blir ansikten och ansikten sminkas till masker: det är en trolsk och magisk plats, som gjord för nattliga fester, och Khanhs fester är berömda. Igår visste hans generositet inga gränser: redan från bron syntes ljusen genom det svarta subtropiska nattmörkret. Bridge of Sound - ett allkonstverk omfattande dansare, elektronmusik och ett flertal andra samtidskonstnärer med Khanh som konstnärlig ledare och fokus, en sorts Puck från En midsommarnattsdröm i vita trikåer och röd cape, alltsammans på för tillfället uppbyggda bambuställningar tio meter rätt upp i luften, fyllda med modernaste ljudanläggningar och med en illuminerad pappersmåne svävande över hela härligheten - var ursprungligen tänkt som en del av Hanois 1000-årsfirande, men så blev det inte: Khanh fick flytta hem jätteprojektet till sin egen trädgård. Därför trängdes ambassadbilarna på gatan utanför och den lokala poliskåren improviserade ihop parkeringar längs vägen, Hanois konstnärer blandade sig med nyfikna från gatan, gapande parkeringsvakter, en oblygt fotograferande säkerhetspolis, barn med fingrarna i öronen, nyrika, exklusivare backpackers, konstintresserade, lärare från de internationella skolorna, ambassadpersonal och det vackra folket. Den höga musiken, de tjocka nödtorftigt fasttejpade utomhuskablarna som man överallt snubblade över, publiken som lät sig fösas fram och tillbaka mellan improviserade scenbyggen, trängseln, rädslan för att missa något, rödvin i plastmuggar, papperslyktorna, dansarna i sina trikåer, det milt dadaistiska tonfallet - det var som en happening på teaterfestivalen i Avignon eller en påkostad kväll på gamla Ugglan numera Strand (där fanns även den i sammanhanget obligatoriska högljutt expermientelle amerikanske gitarrist med gästföreläsarfrisyr och dito glasögon - Scott Ezell, som tidigare lyckats bli utvisad från Taiwan). Och ändå hade Khanh så uppenbart byggt sin bro med element från traditionell vietnamesisk kultur - nattens väsen under månen, papperslyktorna, bambustängerna, de fladdrande tygerna - allt var egentligen som vanligt, bara så oändligt mycket högre, bjärtare, starkare, mer. Det var öronbedövande, ögonbedövande, på alla sätt övermäktigt, detta i en kultur där man annars gärna talar med små bokstäver. Kanske är Dao Anh Khanh något så ovanligt som en människa som inte är rädd.
Skrivet till Talking Heads: Speaking In Tongues

Inga kommentarer: