lördag 13 februari 2010

Kaosberedskap

En stor och avgörande kulturell skillnad mellan svenskar och vietnameser gäller kaosberedskap. Jag skulle säga att större delen av missförstånd och felaktiga förväntningar uppstår utifrån skilda grader av kaosberedskap. Vietnameser har en enormt hög kaosberedskap i det lilla, som ofta bara gör svenskar förvirrade eller irriterade. Man lättare att acceptera att vardagen styrs av ad hoc-regler, tillfälliga överenskommelser, till exempel i trafiken, vilket tycks oss extremt tröttande. Samma sak gäller priser, de uppfinns och förändras i stunden. Inbjudningar till evenemang och fester sker gärna dagen innan, eller rentav samma eftermiddag, vilket omöjliggör planering långt framåt. Det finns en högre grad av godtycklighet i vardagen här. Saker och ting fungerar ibland, ibland inte. Det gäller elnätet: plötsligt slocknar strömmen i ett helt kvarter, en kvart senare går den lika plötsligt igång igen. Det gäller transporter: att köpa flygbiljett långt i förväg kan vara prövande eftersom flighten ändras oupphörligen fram till dess att flygplanet verkligen är i luften. Det gäller kvaliteten på inhandlade produkter: ibland fungerar de, ibland inte. Det gäller posten, det gäller tidningarna: TV- och bioprogrammet i Viet Nam News är såpass opålitligt att jag lärt mig tolka det: TV-programmet följer thailändska tider och måste justeras fram en timme, bioprogrammet bör ses som ett uttryck för den samlade repertoaren, inte alltid en sann utsaga av vad som går på just den biografen. Svenskar har från barnsben lärt sig att ingångna avtal ska hållas och för många blir vardagen därför en prövning.

I det stora råder rakt motsatt förhållande. Svenskar har en betydligt högre kaosberedskap än vietnameser när det gäller samhällsförhållanden i stort, kanske för att vi förskonats från krig och naturkatastrofer och därför har en tillit till att det ordnar upp sig till slut. Vi klarar av att byta regering, vi klarar av demonstrationer, vi klarar av att ha olika åsikter och ventilera dem offentligt. Vietnameserna säger att de inte vill ha det som i Thailand eller Myanmar, de vill inte att folk ska vara ute på gatorna och bråka. De är livrädda för kaos i samhällslivet. Därför kan man få flera års fängelse om man hänger upp en banderoll eller skriver en blogg. För en utomstående betraktare är den här rädslan obegriplig: åtminstone här i Hanoi finns ingen pyrande folklig vrede att frukta, ingen tigande missnöjd majoritet: gator, husväggar och internet skulle kunna släppas hur fria som helst utan att något dramatiskt skulle hända. Precis som för det mesta ingenting händer när elnätet svajar till eller filmen börjar en halvtimme senare än beräknat. Det är irriterande att inte alltid få som man vill, det är irriterande att inte kunna beräkna allt i förväg - men man lär sig att leva med det. På samma sätt skulle de kunna lära sig att leva med en betydligt högre grad av samhällelig oförutsägbarhet utan att fara illa av det: de får helt enkelt vidga sin kaosberedskap, på samma sätt som jag fått krympa min.

Skrivet till John Coltrane: Live at the Village Vanguard Again!

Inga kommentarer: