måndag 22 februari 2010

Olof Palme

Det händer inte varje dag, men tillräckligt ofta för att jag ska betrakta det som möjlig grund för en generalisering (och hur ofta det är tänker jag verkligen inte fundera alltför noga på). Jag trodde länge att det bara inträffade med äldre människor, men nu försäkrar Elsa att det hände henne på en lunch med utbildningsministern eller möjligen vice utrikesministern, snarare under än över fyrtio, bara häromdagen. I regel händer det i en taxi eller på en xe om, föraren frågar var man kommer från och man svarar Sverige så gott man kan, Thuy Dien, med så tydligt uttal man kan för att inte halka över i det tydligen närliggande ord som betyder sinnessjukhus, de lyser upp och säger: Olof Palme! Nu byggde Sverige ett barnsjukhus här som faktiskt heter Olof Palme-sjukhuset (och som hade Hanois andra elektriska hiss, enligt svenskar som var med), men det är sällan sjukhuset man far efter, snarare hela den utrikespolitik som Palme kom att representera: modet att solidarisera sig med ett litet fattigt land i fjärran mot världens mäktigaste land. Vår vakt Van, som deltog i Hanois luftförsvar på 60- och 70-talen ("Luftens Dien Bien Phu", som propagandan kallade det), har visat mig den berömda bilden där Palme går i demonstrationståg sida vid sida med Vietnams ambassadör. Det är samma sak i Vietnam 2010 som i Paris maghrebiska befolkning på 80-talet: Palme är en passersedel: Olof Palme byggde vårt land! sa en algerisk taxichaufför till mig. Varje gång händer samma sak: jag blir glad över att mina språkkunskaper inte räcker till för att fördjupa samtalet, glad över att vi inte behöver diskutera mordet på Palme, vad som egentligen hände med den svenska modellen eller när 60-talets omhuldade David med slungan egentligen förvandlades till Goliat, the Neighborhood Bully som Bob Dylan sjöng om (på Infidels 1983; då gällde det Israel, en annan underdog som inte vant sig vid sina egna muskler), som håller hela kvarteret i skräck och satsar statskassan på militären. För det är ju mycket trevligare att bara kunna nicka och känna sig stolt och lite rörd. Olof Palme. Aldrig ABBA, sällan Zlatan, någon gång Ljungberg eller Henke Larsson. Men oftast alltså Palme (fast oftare ändå, om jag ska vara alldeles ärlig, gökur, alper och mjölkchoklad).
Skriven till Jun Miyake: Stolen from Strangers

2 kommentarer:

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Åh1989 var vi på stolt besök på Olof Palme-sjukhuset och fick bland annat se hjälpmedel för alla handikappade barn. Olof Palme var ett namn alla kände till.
Men du: 1989 då var ABBA nästan lika mycket dörröppnare till unga vietnameser som Olof Palme. Min man fick en gammal gitarr i handen och försökte så gott han kunde med vår hjälp sjunga gamla ABBA-låtar till stor förtjusning för vietnameserna!

Och tack - nu anar jag varför de sett så konstigt på mig ibland när jag försökt säga Sverige på vietnamesiska. Det var också ett måste att kunna säga 89 i och för sig - vi lärde oss säga: Vi är svenskar, inte ryssar! För ryss skulle man inte vara i Vietnam då.

Kristoffer sa...

Det är flera som berättat att ABBA var soundtracket till Doi Moi - idag tittar de flesta oförstående på en, även om musiken lever kvar: Happy New Year spelas till leda, både under det julianska och det vietnamesiska nyåret, men ingen sätter den låten i samband med Sverige.
Trots (eller på grund av) att vietnameserna vann kriget med ryska vapen, trots (eller på grund av) att ryssarna lämnat så påtagliga spår - betong, vodka, extremt fula byggnader - och trots (eller på grund av) att ett par generationer vietnameser tillbringade sina bästa ungdomsår i Sovjet, så är de, låt oss säga reserverade inför ryssarna. Elsa sjunger ryska sånger med dem så fort hon får chansen, och det verkar de gilla, men det är i regel vietnameser med partibok och de kanske har andra och ljusare minnen av ryssar och Sovjet. Häromdagen frågade jag en fotograf som bott femton år i Moskva vad han tyckte: han älskade naturen och rymden (typiskt trångbodda vietnameser), arkitekturen och, framför allt, litteraturen. Människorna nämnde han inte med ett ord. Det är samma sak med fransmän och kineser: svårt att få vietnameser att säga något positivt spontant. Amerikaner, däremot, verkar de beundra genuint och skulle helst flytta dit allihop. Omvända proportioner, med andra ord, mellan det reella inflytandet (fransk, kinesisk och rysk påverkan ser man överallt: amerikansk nästan ingenstans) och det mentala. Som så ofta.