Lost in Laos

Alla som kan flyr Hanoi under têt: för några dagar stänger detta merkan-tila folk ner all verksamhet. Restauranger, affärer, kaféer, supermarkets - allt är stängt. Trafiken försvinner, stan mörknar, tystnar, töms. En granne ordnade en cykeltur runt Hanoi på själva nyårsdagens morgon: enda chansen, tänkte han, att se hur staden egentligen ser ut. Vi har inga cyklar, vi åkte till Laos i stället (förra têt åkte vi till Kambodja), till Luang Prabang i norra Laos. Det var som att resa bakåt i tiden. I sin förnämliga biografi över Pol Pot (Pol Pot. The History of a Nightmare, 2004) berättar Philip Short att fransmännen bestämde sig för att av folken i Indokina var vietnameserna mest bildbara och dugliga och därför bäst lämpade att utbildas till administratörer och tjänstemän i den koloniala hierarkin: kambodjanerna och laotierna var enligt fransmännen latare och dummare, och dög mest till kroppsarbete, och därför förlade fransmännen huvuddelen av kolonins högre utbildning till Vietnam, vilket gjorde att Kambodja och Laos hamnade ännu mer på efterkälken. Om Hanoi ibland tycks som en provinsstad, och man kan tycka sig höra hur de franska tjänstemännens suckar över förvisningsorten ännu ekar, så är Laos definitivt världens ände. Vänligare, sömnigare, fattigare, mer orört, mer religiöst: Hmongfolket säljer sina vackra sidentyger på nattmarknaden, vi dricker iskaffe, vi väntar på munkarnas morgonprocession - så mycket mer händer inte. När jag står på morgonen i hotellträdgården och ser ut över Mekongflodens sömniga slingor så kunde jag lika gärna vara en av de kvarglömda fransmännen i Apocalypse Now (som var så kvarglömda att de inte kom fram förrän i Redux-versionen): tiden har nästan stannat, plötsligt får jag en närmast fysisk förnimmelse av hur långt hemifrån jag hamnat, vilka oöverbryggbara avstånd i tiden och rummet det egentligen handlar om. Samma kväll pekar jag för Jonatans hitresta vänner från Södermalmsskolan ut nymånen, som ligger åt fel håll: ett annat bevis för hur långt klotet rört sig från Södermalm. Nästa dag åker vi verkligen motorbåt uppför Mekongfloden, och det är omöjligt att inte tänka på Willard och hans besättning i Coppolas film: vi är till och med ännu längre norrut, ännu längre uppströms. Men vi ser ingen tiger, bara björnungar som brottas med varandra i ett räddningscenter för asiatiska svartbjörnar. De ser ut ungefär som på Skansen.
Skrivet till Serge Gainsbourg: Initials SG