Stor och gul över hustaken lyser det nya årets första fullmåne; en viktig festdag i Vietnam och sedan 2003 dessutom Den vietnameiska poesins dag. I år sägs det bli extra storslaget eftersom det är Hanois 1000-årsjubileum. Firandet äger rum i Litteraturens tempel, det 940 år gamla konfucianska lärosätet som ligger en kilometer från oss, där namnen på alla konfucianska vise finns inhuggna på stentavlor på ryggen av jättesköldpaddor. Träden vid ingången kommer att förvandlas till "en skog av dikter" genom att behängas med kalligraferade dikter från var och en av Vietnams provinser. Dikter kommer att högläsas, dikter kommer att sjungas, dikter kommer att målas på porslin. Jag minns som en stor dag när min rysklärare i Minsk fått mig därhän att jag kunde traggla mig genom en Pasternakdikt. Igår satt Elsa och jag med vår språklärare och slet med en sångtext som alla vietnameser kan sjunga - om en båt och havet och hur ensam båten är utan havet och, dessvärre, även havet utan båten - och en tenor sjöng samma strof gång på gång och vi försökte få rätsida på vågor och vind och jag kände mig oerhört långt från någon som helst förståelse, varken språklig eller poetisk. Det verkar som om de flesta poeter här skriver sångtexter i någon mening (antingen de nu är det från början eller tonsätts i efterhand), dikt är först och främst konsthantverk, bedömt efter dess användbarhet, dess brukbarhet i sociala sammanhang, och det är väl inget som säger att den synen är tokigare i sig än vårt arv från romantikens genikult, det individcentrerade uttryck som ändå fler och fler västerländska poeter försöker bryta upp, men jag tror inte att det var dikter målade på porslin de hade i sinnet, konkretisterna. Jag tänker i alla fall inte gå och titta på dikter målade på porslin eller dikter upphängda i träd i morgon, även om jag gillar formuleringen "en skog av dikter" så föredrar jag nog en något mindre konkret tillämpning, men det är ju bara jag som är mesig: vietnameserna väljer alltid det konkreta alternativet och det är också det som gör det här landet till en sagovärld lika mycket som en pekbok, rök som går uppåt till andarna i himlen, en skog av dikter, få gudarna på gott humör genom att locka dem att skratta.
Skrivet till Frank Zappa: Strictly Commercial
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Ha, kul, som vanligt här på bloggen! Nej, en skog av dikter är nog bättre som formulering än som fysisk manifestation.(I alla fall blir det falska förstås bara värre om det är flådigt upphängt i ett träd, men vissa andra rader kanske precis lämpar sig för ändamålet, som bloggarnas egna.) För övrigt är mitt telefonnummer 070 - 728 59 77. Har blivit lite orolig att poetens mailmaskin är trasig.
David
Ja, jag har svårt att inte tänka lite på Billie Holiday och Strange Fruit, vad är det som hänger i de där träden egentligen? I det avseendet skiljer sig inte Vietnam från andra länder: ordningsmakten trivs allra bäst i döda poeters sällskap, levande är besvärligare. Nu löper poetens metaformaskin amok, jag fick en bild i huvudet av orden som svarta olycksbådande korpar, som hänger i träden och väntar, eller ord som häxans förgiftade glänsande äpple...
Skicka en kommentar